Oansenlig fast älskad. Smultron väcker barndomsminnen. Det är en växt man lär känna när man flyttar till Sverige. Själv förknippar jag smultron med kontemplation och lugn, när jag går runt i trädgården på sommarkvällar. Bären smakar bäst direkt från plantan. Inget av det jag har skrivit hittills lär vara en nyhet för er. Men visste ni att man kan äta bladen?

Som ätbar perenn gör smultron inte heller något väsen av sig. Bladen kan ätas i en sallad. De smakar inte så mycket, och har inte samma krispighet som ett konventionellt salladsblad, men som bas eller utfyllnad i en sallad som man har slipper odla från frö varje år, gör de susen. Man kan ju få smak och krispighet från andra perenna blad.

Smultronens oansenlighet har påverkat min fotografering också – det blir antigen ”bruksfotografering” där jag vill notera hur den beter sig under året, eller så slinker smultronen med när jag fotograferar annat.

Jag har många smultronplantor i min skogsträdgård, från två omgångar av frösådd. Vad första sorten var är förlorad i historiens dunkel. Den andra sorten är ett så kallad månadssmultron, Fragaria vesca var. semperflorens ’Mignonette’. Som det latinska namnet antyder har månadssmultron lite längre blomningstid än vanliga smultron. Sorten ’Mignonette’ var lätt att dra upp från frö. Tittar man i frökataloger så är inte alla sorter av smultron lika snabba att gro, så det första du ska kolla upp när du väljer sort är om du ska fröså dina smultronbestånd.

Den andra saken att kolla är om sorten är revande. Jag föredrar sorter som inte bildar utlöpare. Detta är givetvis en smaksak, men jag gillar att ha lite kontroll. Mina smultron stannar för det mesta där jag planterar dem och självsår sig lite snällt.

Som funktionell marktäckare, dvs förmågan att kunna kväva ogräs, är smultron sådär, men det är ju många gånger bättre att ha smultron än bar jord.

Odlar man smultron för bärens skull rekommenderas ett planteringsavstånd av 30 cm mellan plantorna och ännu längre mellan raderna. Men då har man definitivt ingen marktäckningsförmåga. Och rader har man ju bara i en köksträdgård. Jag använder ett planteringsavstånd av ca 20 cm.

Jag har gjort en del stresstestning av smultron i min trädgård, eftersom jorden är ganska torr och jag har haft många plantor, och jag gillar att experimentera. I halvskuggiga lägen med god trädgårdsjord håller sig bladen fina längst. Det är ju ingen mening alls att ha smultron där det är snustorrt och jorden är fattig. I hyfsad jord som är lite torr så vissnar de äldre bladen snabbare och det blir öar av smultronplantor istället för en grönskande matta.

Halvskuggiga lägen är bäst om man vill ha fina blad under lång tid. Sol och lagom fukt i marken är bäst för kombinationen blad och bär.

Smultron vissnar aldrig ner helt på vintern, men man vill ju inte äta av den förrän den får nya, fräscha blad. Bilden ovan togs 6 april en kall vår i zon 3. Smultronbladen är på gång.

Det som gör att jag har stenkoll på när just smultronblad kommer upp på våren är att vår kanin älskar dem. De är som godis för kaniner, och han är ju inte alls lika kinkig med vad som ingår i hans sallad.

Missa inga blogginlägg!

Hej!

Jag som skriver bloggen heter Nicky och är trädgårdsarkitekt och permakulturdesigner. Vad roligt att du hittade hit!

På bloggen skriver jag om biologisk mångfald, ätbara perenner och skogsträdgårdar, jord och vatten och så lite trädgårdsfilosofi.

Jag erbjuder coachningstjänster för dig som vill skapa trädgården själv men behöver stöd. Och så erbjuder jag även trädgårdsdesigntjänster.

Prenumerera gärna på nyhetsbrevet! Det kommer en gång i månad med tips, inspiration, experiment och filosoferande om att skapa ett ätbart mångfaldsparadis. Du får även en bonus PDF ”6 sätt att undvika blommig spenat och hålig sallad”. 

Få nyhetsbrev

Välkommen!

Varma hälsningar
Nicky English.